Den syriska diasporan

I dessa dagar finns det knappast något mer angeläget ämne att ta upp än den syriska flyktingkrisen. Antalet människor på flykt är ofattbart stort. Många har gjort försök att begripliggöra omfattningen, Hans Rosling inte minst. Utan jämförelser i övrigt drar jag mitt strå till stacken genom att göra ett eget försök.

Utifrån UNHCR:s data framträder en bild av ett land med över hälften av befolkningen på flykt. Ytdiagram är sällan den mest lyckade lösningen för att jämföra kategorier över tid. Eftersom nivån för varje kategori är beroende av nivån på kategorierna nedanför, blir det svårt att avläsa vad förändringar beror på. Men som alltid vid diagramkonstruktion finns det inga absoluta rätt eller fel.

Med två tydliga huvudkategorier - syrier på flykt eller fortfarande kvar hemma - fungerar det speglade ytdiagrammet bra. Över tid framträder förskjutningen från den arabiska vårens inledning 2011 fram till dagens situation (statistiken sträcker sig till år 2014), där en allt större del av Syriens befolkning tvingats på flykt.

Var befann sig Syriens befolkning år 2011-2014?

Av en befolkning på drygt 20 miljoner människor hade år 2014 mer än hälften - över 11,5 miljoner - drivits bort från sina hem. Att kalla det en flyktingkatastrof är knappast överord, men det är inte en flyktingkatastrof som drabbar Europa i första hand. Den allra största andelen är flyktingar i sitt eget land. 7,6 miljoner av dem befinner sig i ett Syrien sönderslitet av krig, med sämsta tänkbara förutsättningar för att ta hand om dem. Resten - i stort sett - har flytt till grannländerna. Turkiet, Libanon, Jordanien, Irak, Egypten, Libyen och Armenien har tagit emot 3,7 miljoner flyktingar.

Den blåa ytan i diagrammet visar antalet flyktingar till EU-länderna. Den är så liten att den knappt syns. I slutet av 2014 utgjorde de omkring 123 000 personer, mindre än en procent de totala flyktingströmmarna. Sverige och Tyskland tar visserligen hand om merparten av dessa, men jämfört med Syriens grannländer är det en marginell belastning.

Ser man till hur många flyktingarna är i förhållande till ländernas storlek, är det frågan om rejäla skillnader. Antalet flyktingar per tusen invånare i mottagarländerna - och här fungerar ett vanligt stapeldiagram bäst - visar att i Tyskland har man tagit emot en halv flykting per tusen invånare. I Sverige, som tagit emot något färre flyktingar än Tyskland totalt, men som är ett mycket mindre land, är motsvarande antal 3,5 flyktingar per tusen invånare.

Antal syriska flyktingar per tusen invånare i de största mottagarländerna

Siffrorna bleknar dock i jämförelse med Syriens grannländer. Turkiet är ett stort land och trots stora flyktingvolymer landar antalet på tjugo flyktingar per tusen invånare. Men Libanon, med en befolkning mindre än Sveriges, har tagit emot 1,1 miljoner syrier, vilket innebär hela 200 flyktingar på tusen invånare - en syrisk flykting per fem libaneser. Detta i ett land med en bruttonationalprodukt per capita som bara är en sjättedel av Sveriges.

 

Det är alltså ingen tvekan om att det rör sig om enorma mängder människor på flykt. Ett helt land håller på att tömmas på invånare. Och det är grannländerna som får ta nästan hela ansvaret för flyktingströmmarna, inte Europa. Är lösningen då verkligen - som föreslås från brunfärgat håll - att lägga ytterligare bördor på dem genom "hjälp på plats" och helt eliminera den i sammanhanget marginella flyktingströmmen till EU? Eller finns det utrymme att ta ytterligare lite ansvar för katastrofen bland Europas länder? Vi har trots allt långt, långt kvar innan vi ens kommer i närheten av grannländernas nivåer.