Partier i himmel och helvete

GAL-TAN-skalan är sååå 2017. Inspirerad av en egen förflugen Facebook-kommentar kring islamistskandaler i Miljöpartiet, insåg jag att partiernas kategorisering måste moderniseras. Istället är det ju religionen som är den stora vågdelaren! Det räcker inte längre att hålla rent åt höger för de borgerliga och åt vänster för socialisterna. Nej, nu får man hålla rent uppåt himlen. Och kanske nedåt också. Vi vill ju inte att några fundamentalistiska ateister börjar infiltrera partierna.

Vilka ligger i riskzonen då? Det visade sig inte vara helt lätt att hitta data över de olika partiernas religiositet. Men efter lite letande snubblade jag över en Sifo-undersökning beställd av tidningen Dagen, med partiopinion för kristna väljare. En liknande undersökning av muslimska väljares partisympatier hittade jag hos statsvetaren Magnus Hagevi. Tillsammans står dessa två grupper för de flesta religiösa i landet.

Genom att räkna om de religiösas partisympatier till en kvot av de totala sympatierna (och vikta ihop kristna och muslimer efter deras andel av befolkningen) och sedan normalisera kvoten till en tiogradig skala, får vi fram hur över- eller underrepresenterade varje parti är hos de religiösa i befolkningen. Är de närmare himlen eller helvetet? Höger-vänsterskalan är etablerad sen tidigare.

Partiers placering enligt Höger-Vänster-Himmel-Helvetesskalan

Några av resultaten blev förväntade, andra mer oväntade. Att Kristdemokraterna har närmare till det gudomliga kunde nog de flesta räkna ut på förhand. Däremot kanske det inte var helt uppenbart att Vänsterpartiet och Liberalerna har nästan lika nära till skärselden båda två. Och att Centern flåsar KD så pass nära i nacken på jakten efter frälsning kanske inte heller var självklart för alla.

Socialdemokraterna är ett intressant särfall. Kristna väljare tenderar att föredra dem i lite mindre utsträckning än hela väljarkollektivet, men de muslimska väljarna stödjer dem i nästan ofattbart stor utsträckning (61 procent). Detta tippar upp partiets placering bland religiösa väljare till samma genomsnittliga nivå som hos samtliga väljare.

Så, här har vi indelningen av partier vi har att förhålla oss till i fortsättningen. Bara att vänja sig. Och nu blir det ingen mer valstatistik före valet. Jag lovar.

Spurtar och spaghetti

Valen närmar sig med stormsteg, men vi hinner med en sista djupdykning i röststatistiken. Nu lämnar vi SCB:s Partisympatiundersökning och tittar istället lite närmare på valrörelsens slutspurt. Mycket kan hända de sista månaderna eller till och med veckorna - men hur visualiserar man det på bästa sätt?

För att få ett datamaterial med så täta observationer som möjligt den sista tiden fram till valet, hämtar jag nu siffror från Pollofpolls.se, en sammanvägning av de flesta större opinionsinstituts mätningar. Det jag är intresserad av den här gången är hur de olika partierna klarar av den sista perioden före ett val, historiskt sett. Finns det några trender, skillnader, likheter, intressanta iakttagelser? För enkelhetens skull - och för att jämförbara data är någorlunda lättillgängliga - avgränsar jag mig till valen 2010, 2014 och 2018, och tittar på opinionsutvecklingen för varje parti från årsskiftet fram till valet respektive valår.

Och då blir ju frågan - hur visar man detta grafiskt på bästa sätt? Det handlar om tidsseriedata, därmed blir standardvalet ett linjediagram. Inga konstigheter. Åtta partier, tre valår. In med alltsammans i ett linjediagram med de etablerade partifärgerna för att särskilja utvecklingen.

Opinionsstöd per parti fram till valet, år 2010, 2014 & 2018

Aj, mina ögon! Det här blev inte vackert. Den som kan dra några vettiga slutsatser av det här vinner en årsprenumeration på Qvintensen. Vad vi har landat i här, är vad som ibland brukar benämnas Spaghettidiagram. Det är helt enkelt linjediagram med ett flertal linjer som korsar varandra i sån utsträckning att det inte går att göra någon egentlig analys. Tyvärr är det här vanligare än vad man kan tro. Det är också en av linjediagrammens svagheter; det är alldeles för lätt att dränka dem i närliggande datapunkter så att man inte ser skogen för alla träd.

Det finns några olika strategier för att åtgärda det här, men jag ska fokusera på en av dem. Nämligen att separera linjerna till flera parallella diagram. Men här gäller det att hålla tungan rätt i mun och tänka efter enligt vilka dimensioner man ska separera efter. Vi har dels parti, dels valår. Börjar vi lite försiktigt och delar upp efter år får vi visserligen rätt eleganta, rena tidsserier per valår.

Opinionsstöd per år fram till valet, 2010, 2014 & 2018

Men det här blev ju inte så roligt. Det här är samma typ av diagram man ser nästan dagligen under valspurtens sista skälvande dagar. Varje partis utveckling jämfört med de andra partierna. Det blir ganska svårt att dra några generella slutsatser om hur varje parti historiskt har klarat valspurterna, och vilka likheterna eller skillnaderna är mellan åren. Nej, att dra isär diagrammen efter år blev inte så bra.

Då testar vi att titta på ett parti i taget istället, med utvecklingen under respektive valår. Genast blir det mycket mer intressant.

Opinionsstöd per parti, fram till valet år 2010, 2014 & 2018

Nu är det direkt flera slutsatser man kan dra. Genom att fokusera jämförelser på hur respektive parti utvecklas under valåren i avskilda diagram, slipper vi spaghettiproblematiken. Oftare än man tror är det faktiskt bättre att dela upp data i flera parallella diagram. Det finns inget egenvärde att klämma in allting i ett enda superdiagram bara för sakens skull.

I första hand är det förstås själva diagramhantverket jag koncentrerar mig på i den här bloggen, men det finns åtskilliga intressanta iakttagelser här, rent innehållsmässigt. Tittar vi på moderaterna, så ser vi att de tidigare år haft varierande utveckling fram till valet, men i år verkar de ha plockat endast det sämsta från tidigare valrörelser. Det har varit en lika stor nedgång från årsskiftet fram till juni som det var 2014, men en fortsatt lika stor nedgång från juni fram till valet som det var 2010. Inget bra valår för dem.

Socialdemokraterna verkar däremot åtminstone vara konsekventa i sina misslyckade valår, fast i år ligger de på en ännu lägre nivå. 2010 och 2014 är faktiskt i det närmaste identiska vad gäller opinionens utveckling.

Miljöpartiet har tidigare år inte gjort särskilt bra valspurtar, men i år har de skärpt till sig. Från att ha legat och pendlat farligt nära fyraprocentsspärren har de nu stadigt ökat i opinionen, i rakt kontrast mot vad de gjorde både 2010 och 2014. Här ser man också ganska tydligt att deras uppgång faktiskt inleddes under april, redan innan superdödsmördarvärmen från Ryssland/Afrika/helvetet drog in över sommarsverige. Så det var nog inte bara hastigt uppflammande klimatångest som räddade partiet.

Men den största sensationen är utan tvekan kristdemokraterna. De brukar göra bra valspurtar och med nödrop klara sig över riksdagsspärren, men i år är utvecklingen helt sensationell. Från att ha dansat en veritabel dödsdans större delen av året, har de plötsligt nästan fördubblat väljarstödet och ligger nu över nivån från både 2010 och 2014. Det är svårt att se det som något annat än en partiledareffekt.

Och därmed har spaghettin kammats ut en aning. Det är som sagt aldrig fel att dela upp i många parallella diagram. Tydligheten ökar och förståelsen av data underlättas.